Vad kan jag göra i dag???

Jag är nog en ganska märklig kuf,jag vet massor av saker som jag vill göra,men som jag av begränsningar av olika slag inte kan göra.

och så finns de där MÅSTE GÖRA sakerna,som jag genast känner ett visst motstånd till.

Att träna tex...Så fort det är bestämt och därmed ett måste-så tappar jag lust,ork och motivation omedelbart.

För att sluta käka så mycket godis så måste jag alltid köpa en stor jävla påse oxå för att på något sätt äta upp mig på det goda,innan jag slutar?

Det räcker att jag tänker tanken på att sluta med allt vitt bröd,pasta och potatis,socker och annat skräp-så har jag automatiskt brett några fin fina tjocka skivor väldigt vitt bröd och till det måste jag såklart ha ett passande lager med smör uppå...

Jag älskar att cykla-men nu när det plötsligt blivit ett måste-då glor jag ut i köksfönstret om och om igen och varje gång så hoppas jag på samma sak...Att cykeln antingen rasat ihop och är oanvändbar,eller att någon snott den,lånat den på obestämd tid eller liknande.Men den står där varje gång och jag vet inte om den retas med mig eller om jag är riktigt skev-för det ser ut som den ler hånfullt åt mig."jag är kvar här,och väntar på dig....kom igen så cyklar vi långa sträckan uppför alla sega backar."...jag drar i mitt redan spretiga och sönderblekta hår.fan oxå.Vilken skit morgon.

Jag ser inte att det är en morgon utan dess like egentligen.Hur kan man missa att solen redan är uppe?Hur kan man inte se alla vackra höstfärger som omger en?

Jag har fortfarande morgonrocken på mig och står som en fåne och tittar ut.På cykeln.fan oxå.Jag förbannar mig själv för att jag är så rapp att lova och att kliva i med hela huvudet och vara präktig...-

jag sörplar i mig lite av det som andra mornar är det bästa som finns-kaffetåren.gahhhh.fy fan vad starkt det var i dagVem har kokat det här undrar jag i mitt stilla sinne,men hejdar mig när jag kommer på att jag är den enda i detta hushåll som faktiskt både kokar och dricker kaffe.

jag fortsätter att glo på cykel där ute.Är det inte lite för dåligt med luft måntro i ena däcket???joooooo,eller?ja i så fall går det ju inte att dra i väg på min vanliga favvo runda,.Just den där sista tanken ger mig äntligen lite frid i sinnet.

Jag ville ge mig ut på cykelträning men det gick inte pga ena däcket???

Nu skakar jag på huvudet åt mig själv.Mumlar idiot oxå så att jag verkligen ska fatta at lägga av.

och jag lägger av genast.Med cykel fjantet i iallafall.

Nu står jag här med papper å penna i handen och innan jag vet ordet av så har jag listat upp en jädra massa ATT GÖRA grejer.

Putsa fönstren.Sopa rent ute.och storstäda hela lägenheten,dvs;super mega storstädning där allting ska dammas,och städas från tak till golv.När jag ändå är i gång kan jag passa på att möblera om igen.Och rensa ur förrådet.Köksskåp och luckor behöver städas och snyggas till med ja.Vänta nu...Var det inte loppis idag nånstans?Dit måste jag oxå.och just det,lillkillens garderob behöver kollas överlade han inte ett par urväxta byxor där i?äh-lika bra att kolla igenom och rensa där med.Och då kan jag faktiskt se till att fixa min egen med.Det är på tiden faktiskt.

Och sen är det dax att käka lite mat.(idag vill jag bjussa på något riktigt gott,kanske hemmagjorda små köttbullar?japps-så får det bli)På en annan liten skrynklig lapp knåpar jag ner en liten inköpslista)

Inte att förglömma att mellan att göra`så är ju lilla vovens långpromenader såklart inräknade.

Jag tar en sörpel av kaffet igen,och banne mig om det inte smakade aningen bättre nu?

och om jag kunde se mig själv nu så skulle jag se att där i leopardrocken står jag i egen hög person med en makaber att göra lista som är så lång att när jag håller den i min högra hand så når den ända ner på golvet och till och med längre än det.

Jag är stolt över mig själv när jag står där med långa listan.Inte undra på att jag är trött tänker jag.Jag har sååå mycket att göra.Men jäkligt bra att jag är en arbetsmyra...det här är snart fixat och klart!

Vid det här laget håller jag på att spricka av självgodhet och stolthet.Och om mitt köksfönster hade varit en scen så hade jag vinkat åt alla mina fans så där lite försynt också.Jag är verkligen en hyvens prick ändå,som sliter med så mycket och gör så mycket.Inte många kan mäta sig med fantastiska mej.

så bländas jag av en solstråle och vips så amazing jag tillbaka i verkligheten.Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt mitt eget tramseri.

LITE pinsamt är det trots allt.minst sagt.....

Jag kollar på viktiga långa listan i min hand.

och på cykeln där ute.

Det var med den och min förbannade glapp käft som allting började.

Läkarbesöket i går.

Jag skakar på huvudet igen och nu skäms jag så mycket att faktiskt får hjärtklappning...

Jag kan höra mig själv diktera upp levnadsvillkoren och prata i munnen på herr DR,jag till och med avbröt honom-för att det jag hade att säga var bättre och lämpligare.Jag nästan sålde min själ i min iver att övertala honom till att mitt förslag var bättre än hans.

Visst tusan pekade jag med pekfingret åt honom också för att verkligen få honom att inse att jag hade en plan som verkligen var perfekt på alla sätt för mig?

fan oxå.

där satt jag och mästrade min läkare och dikterade upp hur jag minsann skulle leva de kommande månaderna.Han skulle minsann få se.

Jag hade kunnat lova vad som helst bara för att slippa höra honom säga vad som väntar mig.

(jag hade redan tjuvläst röntgen svaren,tack google för translate från latin till svenska och begripliga ord.)

jag hade redan läst vad som var planeringen.

Det var därför som jag avbröt honom nu.

Gud förbannat om jag skulle behöva höra honom säga det också.

Och efter en timme inne hos Herr DR så var saken biff.

Jag fick som jag ville.

Kanske för att det var enda sättet att bli av på mig så att nästa patient kunde få komma in.

och kanske för att jag verkligen hade övertygat honom om att det jag stred för var det enda rätta just nu.(inte helt troligt-men jag kanske hade några poänger i mitt framtids projekt i iallafall?

Jag var artig och tackade för att han tog sig tid att lyssna och för att vi tillsammans hade kommit fram till en bra plan för mig.En handskakning och ett hej då.

Mina knän darrade när jag såklart valde att ta hälsa trappan ut från läkarhuset.

Jag hade inte farit med osanningar till honom.Jag hade varit rakt igenom ärlig och vartenda ord var sant.

Hade mina ambitioner stämt överens med verkligheten?

öh...

just det där skulle man kunna omvärdera lite.

Hursomhelst så hade jag fått dikterat upp hur och vad jag skulle ägna mig åt här närmast.

Och en sak däri var REGELBUNDEN;HÅRD TRÄNING.....MORGON:MIDDAG OVH KVÄLL:I UR och SKUR.Med eller utan krämpor.Med eller utan ork och lust.Med eller utan livets små spratt,oavsett vad så skulle jag görat.

och inte bara det...

jag skulle inte bara görat.

Jag skulle läka oxå på kuppen.

Här står jag fortfarande i morgonrock och sörplar i mig kaffe.Det var inte helt smärtfritt att ta sig upp i morse,mina krämpor gjorde sig påminda,.Här står jag dag 1 och förbannar att cykeln står där ute och hånler åt mig...lovade jag verkligen att starta min morgon med granbergsdals rundan varje morgon?det är ju för fan svin långt.Flera mil runt och mest uppför...När jag tänker tillbad så kan jag höra mig själv säga det-och lova det.-Ja,granbergsdalsrundan runt det blir min start på varje dag från och med i morgon.och bla bla bla.......

jag är verkligen en märklig kuf som gärna gör och överför-förutsatt att det inte finns ett enda MÅSTE med i uppgiften.Och det faktum att jag hellre hittar på en hel lista med viktiga att göra saker,som jag hellre gör också till råga på allt)-för att slippa undan det där måstet....det är ju bara pinsamt.jävligt pinsamt.Ännu mera pinsamt blir det när man är 50 och inte längre tre år...

jösses.

Jag river den där förbannade att göra listan.

klunkar i mig det sista av kaffet och tar ett djupt andetag.

Nu.

Det är nu det gäller liksom.

Tar jag ansvar för mitt liv och står jag vid mitt ord?

Ja eller nej?

Nååååå?

En lättnad infrias i min gamla tantkropp,jag sänker axlarna och nickar bestämt...Nu gäller det.

Jag gört.

Jag står för mitt ord och jag kommer helhjärtat att göra allt jag kan för att hjälpa kroppen att läka eller reparera sig så mycket som möjligt.

//Go for it.Man klarar mer än man tror.Ge aldrig upp.Det är aldrig försent.!!!